En äldre, inte längre produktiv form av pluralbildning är den med omljud, där en främre vokal i ändelsen (nu oftast -er) har påverkat en bakre vokal i stammen i främre riktning: o->ö, å-> ä, a-> ä (t ex bot-böter, stad-städer, fader-fäder). Omljud kombineras oftast med förkortning av stamvokalen (t ex rot-rötter, fot-fötter, bok-böcker). Där stamvokalen redan är kort syns förstås inget spår av detta (t ex tand-tänder, natt-nätter, tång-tänger) och, omvänt, där stamvokalen redan är främre kan vokalförkortning uppträda utan omljud (t ex get-getter). Den omljudande ändelsen kan eventuellt senare ha fallit (mus-möss, lus-löss; äldre pluralformer, som fortfarande används i några dialekter, är 'mösser' och 'lösser'). Omljudsprocessen uppträder i många andra (improduktiva) böjningar och avledningar som inbegriper en ändelse med främre vokal och bör således inte kopplas ihop specifikt med pluralbildningen. Jämför t ex ung-yngre, stor-större (komparation); stad- annorstädes (adverbavledning).
En s k flyktig vokal i singularformen kan falla i plural (åker, sommar, ängel, himmel, fågel, cykel). Denna process är mycket regelbunden och uppträder produktivt i många andra sammanhang. Rimligt är att betrakta tex fågel och fågl- som allomorfer av samma lexikaliska morfem, där den senare formen används i (en del) böjda former.