Lösning

Vi börjar med att söka minimala par. Sådana hittar vi genast för /k/ och /x/; dessa båda kan sålunda vara betydelseskiljande i annars fonetiskt identiska ord (jfr t ex orden för "daughter" och "dances") och är otvivelaktigt fonem. Detsamma gäller /c/ och /C/ (t ex i "pour" och "move"). Det återstår att ta reda på hur de båda förra förhåller sig till de båda senare i fonematiskt avseende.

Vi har nu inga fler minimala par att tillgå. Då får vi istället försöka identifiera den fonetiska kontext som våra fonemkandidater förekommer i. Exakt vad som menas med fonetisk kontext kan variera med sammanhanget; oftast gäller det de omedelbara grannljuden. Om vi till exempel vill avgöra fonemstatus för två givna språkljud men inte har några minimala par att stödja oss på bör vi börja med att undersöka olika tänkbara kombinationer av föregående och efterföljande ljud. Om vi då hittar tydliga mönster kan vi misstänka att distributionen inte är fri utan styrd av någon fonotaktisk regel. I frånvaro av sådana distributionsmönster (dvs om de två ljuden verkar kunna förekomma i identiska fonetiska kontexter) kan vi misstänka att vi har att göra med två fonem. (Denna metod är, det bör tilläggas, mindre säker. I exempelvis finska finns så kallad fjärrassimilation, där en vokal i ändelsen bestäms av huruvida vokalen i stammen är främre eller bakre. Sådan distribution är alltså fonologiskt betingad, men den styrs inte av de närmaste grannljuden.)

I detta något tillrättalagda prov behöver vi inte fundera över vad "fonetisk kontext" kan betyda: samtliga förekomster utom en är initiala och vi kan följaktligen bara undersöka följande ljud. Uppställd i tabellform ger vår undersökning följande resultat.

	i	e	a	o	u	r
[k]			k	k	k	k
[x]			x	x	x	x
[c]	c	c
[C]	C	C

Om vårt språkprov är representativt (det måste vi som vanligt utgå från) är det alltså så att [k], [x] och [c], [C] inte kan förekomma i samma omgivningar. Det är alltså möjligt att det rör sig om allofoner, fonemvarianter, i någon distribution som bestäms av kontexten. Allofoner bör ha någon fonetisk (artikulatorisk - akustisk) likhet med varandra, och med sådana hänsyn är den mest närliggande lösningen att klusilerna [k] och [c] är allofoner och frikativorna [x] och [C] likaså.

(Vi har med vårt resonemang inte bevisat att det är så, i princip kunde exempelvis [C] vara en allofon av [k] - eller för den delen av något annat fonem som inte syns i provet. Men det är den troligaste och mest lättbeskrivna lösningen, och enkelhet är på det hela taget något eftersträvansvärt.) Vi kan sammanfatta vår hypotes i följande fonologiska regel:

{/x/, /k/} -> [/C/, /c/] /__ {/i/, /e/}

Detta utläses "fonemen /x/ och /k/ realiseras som [C] respektive [c] när de föregår /i/ eller /e/". Vårt material är för litet för definitiva slutsatser, men för hypoteser duger det. I så fall kan vi notera att /x/ och /k/ båda är velarer, att /C/ och /c/ båda är palataler och att /i/ och /e/ båda är främre vokaler. Vi kan misstänka att vår regel gäller mer generellt, alltså t ex

C[+velar] -> [+palatal] /__ V[+palatal]

Genom att använda fonologiska särdrag kan vi referera till hela klasser av konsonanter (t ex [+voice] för alla tonande konsonanter: /b/, /d/, /g/, /m/...).

Denna uppgift är hämtad från Fromkin och Rodman, "An introduction to language", 6th edition.