|
|
S-> NP VP | P -> på |
NP -> NP PP | N -> Johan, åsen, maränger |
VP -> V NP | V -> åt |
PP -> P NP | A -> gamle, nybakade |
NP -> A NP | |
NP -> N |
|
|
S-> NP VP | N -> flickan, svavelstickorna |
NP -> NP PP | V -> huttrade |
NP -> Art A NP | Adv -> våldsamt |
PP -> P NP | Art -> den |
NP -> N | A -> lilla |
VP -> V Adv | P -> med |
|
|
S-> NP VP | P -> på, med |
VP-> V Adv | N -> Johan, åsen, maränger, flickan, svavelstickorna |
VP -> V NP | V -> åt, huttrade |
PP -> P NP | A -> gamle, nybakade, lilla |
NP -> NP PP | Adv -> våldsamt |
NP -> N | Art -> den |
NP -> Art A NP | |
NP -> A NP |
Inom generativ grammatik brukar satserna i c inte betecknas som ett problematiska. Däremot vill man försöka förhindra satser som dem i d. Ett sätt är att underindela ordklasserna efter - till att börja med - antalet obligatoriska bestämningar (t ex antal och typ av bestämningar till ett visst verb; jämför regna, springa, befinna sig, sluka, överräcka ). Denna underindelning kallas subkategorisering. De enkla reglerna i dessa uppgifter tar inga sådana hänsyn, och följaktligen övergenererar de satser. (Även reglerna i 1a och 1b övergenererar, låt vara i något mindre skala.)
För bestämningarnas frastyp och antal är det mödosamt, men inte omöjligt, att fastställa subklasser. Mer komplicerat är det att försöka beskriva exempelvis kongruens med subkategorisering, i alla fall i dess enklare varianter; antalet regler och subklasser växer mycket fort. Se särskild övning på subkategorisering för en illustration av detta.
Det är inte alls klart hur en fras som gamle Johan på åsen ska analyseras i konstituenter : (gamle Johan) (på åsen) eller (gamle) (Johan på åsen) eller (gamle) (Johan) (på åsen ). I trädet ovan har den första tolkningen valts, men den är inte på något sätt "bättre" eller "troligare" än någon av de andra. Samma sak gäller i för uppdelningen av den lilla flickan med svavelstickorna (i detta fall finns ännu fler möjligheter).